Vi åt lunch, fikade och köpte godis för de sista, överblivna Forinterna. Lite besvikna var vi trots allt eftersom förväntningarna var höga och potentialen fanns. Sopron nådde inte upp till flera andra motsvarigheter, sitt läge vid gränsen till trots.
Vi blåste vidare till Rust för att rasta barnen på samma, fina lekplats som förra helgen. Nu var förutsättningarna betydligt bättre. Solen sken och isen smälte. Drygt +10 grader, sol och klapprande storknäbbar lyfte humöret och lockade fram vårkänslorna rejält!
A har ärvt sin fars intresse för att klättra i träd. Det har kanske med arvsmassan att göra, våra förfäder (och -mödrar!) lever vidare i oss? Med snön som föll i julas blev det hur som helst plötsligt lättare att nå upp till grenarna som gav tillträde till... träden. I Österrike är snön väldigt ojämt fördelad och här på låglandet syns bara stråk av snön på kullarna.
Dimman låg tät över Wien i helgen. Murrigt och inte så uppiggande. Efter ett halvhjärtat parkbesök på lördagen, drog vi igång bilen och gav oss dryga timmen från stan i jakt på bättre väder och vidgade horisonter. Vi gjorde ett återbesök i lilla byn Rust som ståtar med storkbon och vin-tavernor i snart sagt varenda skorsten respektive hus. Men dimman lättade inte - utan tätnade. Rust ligger vid sjön Neusiedler som man flyger över, innan landningshjulen tar mark. Den är grund och ett viktigt tillhåll för fåglar mm. I rust finns också en hygglig lekplats intill strandkanten. Den hade vi HELT för oss själva tills fukten och kylan fick oss att längta tillbaka till det inskränkta livet i lägenhet. Det är åtminstone varmt där!
God fortsättning - strapatserna fortsätter. Snön har ställt till med bekymmer för många under julhelgen. För vår del blev julafton ett äventyr med en hastig flykt över fälten med barn, julmat och lite julklappar. Vi kom helt enkelt inte ut med bilen på vägen som inte kunde plogas efter blåsten och nederbörden som packat snön i hårda drivor. Det var knappt vi orkade släpa barnen bort till närmsta, framkomliga väg där transport väntade. Julnatten tillbringades sedan på provisoriska madrasser hos moster Maria eftersom en iskall natt skulle kunna innebära lite för mycket av äventyr (läs: risker) för en trött familj.
Snön låg tjock och vit över hela Wien. Så här mycket snö har man inte sett i Wien på 15 år! Vi tog tillfället i akt att ge oss iväg till en backe med barnen. Utanför stan var det om möjligt ännu mer snö och det var svårt att få fart på kälkarna eftersom vi sjönk ner så mycket. Storasyster A var helnöjd med utflykten medan lillasyster S helst ville sitta kvar i bilen (det var för kallt tyckte hon).
När man i Sverige (endast) firar Mårten Gås, firar Österrikarna helige St. Martin. Det betyder smarrig gås men för barnen framförallt "laternenfest". Det var uppvisning på förskolan och vi njöt av de hemmagjorda lyktorna och den fina sången. Ni som har varit här har säkert hört barnen öva... "Ich gehe mit meiner laterne...".
För några helger sedan satte vi oss i bilen och körde till Brno, Tjeckiens näst största stad. Det tog oss ca två timmar med bil eftersom direktförbindelse med motorväg saknas. Stadskärnan i gamla stan var ganska liten så vi promenerade runt. Mysigt med restauranger, kaféer och små butiker, ännu inte urarmat av moderna köpcentra med andra ord. Vi snubblade på en upplevelse i form av en vegetarisk restaurang vars matutbud både var rikligt och riktigt läckert! Kaffet som vi drack på ett tjusigt kafé var en sann njutning! Dagsutflykten (!) gav mersmak.
I Österrike är allhelgonadagen, 1:e november, en ledig dag som (ska) ägnas åt att helga alla kanoniserade - katolska helgon. Vi gjorde ingalunda, utan hyrde en lägenhet i Budapest och hade fantastisk tur med vädret. Till skillnad från dubbelmonarkins andra huvudstad (Wien) är många butiker mm öppna även på söndagar i detta land och C hade planerat och kollat in ett härligt badhus för "superhelgdagen", dvs måndagen.
Budapest har en klart annan karaktär än Wien. Det känns öppnare, ljusare och floden som rinner genom "centrum" bidrar med skönhet och kullarna med dynamik. Som sagt tidigare: att allt inte stänger kl 14 på lördagen för att förbli som en mussla på söndagen är också ett plus. Vi stormtrivdes med en ökad "Balkankänsla" i form av att tiden stått still sedan 1918, tyvärr inte förfallet. Gissningsvis förloras ganska mycket "känsla" av att alla fönster byts ut mot treglas och aluminium, att vartannat hus blir betong. I Budapest är nedfallande puts ett allvarligt hot mot hälsan! Men det är värt att titta upp bara för att fantisera om hur det såg ut vid förra seklets början.
Ett besök i en Budapest, vintertid, utan barnvagnar hade slutat med ett väldigt noggrannt studium av lägenhetens innerväggar. Men upp till slottet, gamla sta'n med den fantastiska Matias-kyrkan tvingades jag emellertid bära dessa vagnar. Bra träning...
Vi fikade naturligtvis och fann ett favoritställe i en fd balsal, gömd bakom en bokhandel en kvart från gågatorna. Otrolig miljö! Tunnelbanan (åtminstone 3:an) var pittoresk emedan den vaktades av två män/perrong, hyste en dam som sålde biljetter, var i förmodat originalskick helt utan konstmaterial; endast järn, trä och kakel. Och så fick tåget bara precis plats i tunneln...
Den heliga måndagen tog vi nämnda tunnelbana till ett av de kända termal-badhusen, Széchenyi. 37-gradigt vatten värmer när det bara är 10 grader i luften. Det ångar ur bassängerna och det finns gott om plats, inne som ute. Autentiska, äldre män spelade schack vid poolkanterna.
En provning av österrikiska viner utlovades i somras av mig. Endast två nappade och kom i helgen till Wien för att träffas, se staden och prova viner. Det blev relativt lugna dagar och kvällar med stadspromenader, cafébesök, irrfärder i förstäderna och faktiskt måttligt med vin. Vi drack lite "sturm" (jäst druvjos med mycket socker) utan att vilja dricka mer, det är bara en farlig törstsläckare. Vi åt Wienerschnitzel på en "heurigen" i Grinzing som lyckligtvis öppnat före 16:00 på lördagen. Vi fann senare en till i Bisamberg, den här gången inte för turister... Och weinbar-besöket som var inplanerat på lördagen ställdes in p.g.a. trötthet(!!!).
Bilder: före (november-09) och under (oktober -10). Den lilla balkongen är vår.
Bilder: före (november-09) och efter (oktober -10). Stora delar av Wien har fantastiska hus från framförallt 1800-talet. Efter krig och förfall finns det väldigt mycket att renovera och bevara. Dessa gamla "rikemanshus" som i huvudsak uppfördes efter det att man raserat den gamla befästningsmuren och i vågen av industriella revolutionen kallas i Österrike för "Altbau".
Bildtext: "Mer mod för vårt Wienska blod", "För många främlingar gör ingen gott" (fritt översatt av M)
Min nya språkkurs på Wiens Universitet är en hit! Utav femton deltagare kommer inte två från samma land och de enda med samma "yrkesbakgrund" är de (två) som är hemmafruar.
Jag har länge velat slippa barnvagn, flickorna är trots allt 3,5 och 5 år gamla. Alla besökande föräldrar har höjt på ögonbrynen och det har känts lite förlegat. Vagnarna kommer emellertid väl till pass eftersom ingenting (annat än badet då) ligger riktigt runt hörnet och jag som ensam vuxen inte orkar bära två trötta eller tom sovande barn.
I den här miljön tar A simlektioner varje måndag. Diana Bad ligger granne med vår lägenhet och är först och främst ett blött lekland. I måndags gavs en gratis privatlektion av tränare Gergana (bulgariska) och det visade sig ge mersmak. Jag ombads inköpa simglasögon på studs av en ivrig A som helst vill simma under vatten, av någon anledning.
De påföljande dagarna blev inte så soldränkta som vi hoppats på, snarare tvärtom. Understundom regn men med bestående värme och terrassen fortsatte vara samma tillflyktsort som tidigare. En joggingtur, ett dopp i havet, ett timmes-besök i Makarska, en heldag i Split. Utflykterna är anspråkslösa men vi trivs bra på vår terrass - tills C finner, och får bekräftat, att det inte bara är mygg utan framförallt loppor som bitit henne och flickorna (utom M som ingen alls vill äta på). Detta förändrar semesterläget totalt och vi smider planer på att sanera våra persedlar och lämna stället.
Vi drog ner till Zadar, eller eg. Bielograd första dagen på vår Kroatiensemester. Första natten slog vi upp tältet under olivträden på en söt liten camping, alldeles vid Adriatiska havet -flickornas första möte med Medelhavet. Obligatoriskt morgondopp för pappa som dokumenteras av fotointresserade A.
Efter 64 mil i bil från Wien var vi alla möra och njöt stort av att svalka fötterna i vattnet och känna pinjedoften från träden. Resan ner gick bra; motorvägarna i Kroatien är fina, färdiga och så här sent på säsongen nästan tomma. C störde sig emellertid stort på Slovenernas vägavgift: varje minut på vägen kostade tio kronor räknade fru ekonom ut, och då var allt inte ens motorväg.
Split nåddes i ösregn där vi på parkeringen bytte om till vardagskläder och kastade i oss en lunch på ett stort köpcenter. Prisvärd mat! Lite o-turistiskt eftersom lokalen inte låg i en skyddad havsvik men det var bra, gott, billigt och kroatien-autentiskt.
Sista dagen på sommaren (enligt vad alla andra sa), drog M och flickorna iväg till distrikt 19 och Krapfenwaldbad. Stackars C fick gå till jobbet i värmen. Badet ligger högt på bergssluttningen vackert innbäddat bland vinrankor och ekar med magnifik utsikt över Wien. Flickorna såg förstås inte utsikten men de njöt av en heldag med pappa och lek och plask och glass (givetvis). Pappa njöt mest av utsikten på långt och kort håll samt 30 gradig värme.